igår var det å dags att säga ett farväl till älskade mormor....

Dagen började tidigt med att fixa klart smörgåstårtorna,sen bar det av till falun, efter att farfar kom och passade flickorna.
Efter att lämnat av tårtorna vid lycktan så åkte jag och anders till kyrkan, när vi skulle svänga in på gården så kom likbilen och då brast det för mig det var så otäkt att "veta" att där är hon. samlar mig och går in i kyrkan och DÄR låg hon... det var inte hon i bilen... Då brast det igen.....
Kistan var klädd med ett tygg runt om var det blommor och ljus. vi barnbarn hade fixat ett kort till kistan.. Ett superfint kort som gav oss en ärligbild av henne...
Vi tog oss igenom bergavningen med underbar sång av älskade Camilla, sen åkte vi till lyckan där vi mötte upp barnen gick in för att fika och umgås.
Jag trodde att mina tårar hade tagit slut för jag kännde att jag inte kunde vara ledsen mera men när jag skulle hålla mitt tal till/ om mormor så var gråten tillbaka och det vart ett hulkande tal, men jag gjorde det =)

" när jag var 4 år gav jag mormor ett diplom som beskrev vilken underbar mormor hon var... Detta diplom ska hon nu  få ta med sig ner i jorden.

Därför att du alltid fanns till hands med ditt kärleksfulla stöd och din omtanke,
därför att du hade det bästa köket och de bästa bullarna.
Därför att alltid berättade så spännande berätellser om din barndom,
därför att du lät oss göra det vi inte fick göra hemma.
Är det på tiden att du tilldelas detta diplom
Du VAR väldens bästa mormor!

Hon har änligen fått komma till Gunnar och sina syskon, jag vet att dom är tillsammans och tittar ner på oss, dom håller ett vakande öga över oss alla och det behöver vi.

Hon har lämnat ett stort håll i våra hjärtan och framför allt i mitt, Mormor var inte bara en mormor för mig jag såg henne som en extra mamma. Vi hade ett speciellt band och hon välkomnade mig alltid med en varm och öppen famn.
Hon ville alltid alla bästa och att sina barn, barnbarn har/ hade det bra hon fanns alltid där.
Jag kommer ihåg att hon alltid stod i sin dörr och vinkade och väntade på att jag skulle komma hem ordenligt. Då kan jag ju tillägga att vi bodde ca 20 meter i från varandra, rakt över gården, men hon stod där alltid.

Vi älskar dig och kommer sakna dig och framfört allt jag.. JAG ÄLSKAR DIG MORMOR..
VILA I FRID NU!!!"

När jag lästa klar satt alla med tårar i ögonen och jag hoppas att det gick fram för dom vilken underbar människa hon var.

Efter fikat var vi ett gäng som åkte upp till graven där vi ska ha jordfästningen i vår och la lite mera blommor samt ett av korterna.
Vi tog ett sista farväl igen och bad Gunnar att ta hand om henne.
Hon ska nämligen få ligga tillsammans med sin son som tyvärr gick bort 1988.
Nu får dom vara tillsammans och ta hand om varandra åter igen..

Nu sitter jag här efter en lång och utmattat dag och känner mig tom, tårar i ögonen men jag VET hon har det bra där hon är...